Schematerapi

Schematerapi

Schematerapi

– en vidareutveckling av KBT

Schematerapi är en vidareutveckling av KBT. Det finns patienter och klienter som inte klarar av att följa en KBT manual.  En del patienter och klienter har funktionsnedsättningar och en del blir så triggade känslomässigt att de har svårt att reflektera över sina tankar och beteendemönster. Då behöver man arbeta på ett annat sätt.

Schematerapin utvecklades i USA på 80 talet av Dr Jeffrey Young som i grunden var beteendeterapeut. Han hade arbetat en del med Dr Aaron Beck på dennes kognitiva institut i Philadelphia och märkte att en del patienter hade mer rigida beteendemönster som var svåra att förändra. Dessa patienter hade svårigheter av personlighetskaraktär. Han började då vidareutveckla den traditionella KBT:n genom att fokusera på känslomässiga sår (så kallade scheman) som kan ha uppstått tidigare i livet.  I denna utveckling av KBT tog han in influenser från anknytningsteori och gestaltterapi. Det utvecklades till en terapiform som integrerar viktiga element från flera olika terapiformer som gör att man kan arbeta mer utifrån hur den enskilda patienten/klienten fungerar och skräddarsy en terapi som passar för den.

Scheman, känslomässiga sår eller livsteman som de också kallas utvecklas ofta i tidig ålder i relation till viktiga omsorgspersoner. Schematerapin utgår från att alla människor har emotionella kärnbehov när de växer upp som behöver bli tillgodosedda av vuxna som finns där, vilket oftast är föräldrarna, men det kan också vara andra viktiga personer som finns tillgängliga i ett barns uppväxtmiljö. De emotionella kärnbehoven är att vi känner oss trygga, älskade, sedda, att vi blir accepterade för den vi är med styrkor och brister, att vi får uppmärksamhet och bekräftelse och blir vägledda i våra känslor, att vi får hjälp att sätta ord på våra känslor som vi som barn inte förstår, att vi får rimliga, kärleksfulla gränser och att vi får möjlighet att utveckla spontanitet och lekfullhet. Det är också viktigt att våra omsorgspersoner stöttar oss och leder oss i en riktning där vi får utmaningar på rimlig nivå så att vi får känna att vi klarar av saker och får en möjlighet att utveckla en känsla av självständighet och kompetens. Får vi inte dessa emotionella kärnbehov tillgodosedda uppstår en behovsfrustration och vi hittar olika strategier för att överleva behovsbristen. Har vi till exempel föräldrar som inte finns där och lugnar oss när vi är rädda så kan vi utveckla sår av övergivenhet. Har vi inte föräldrar som hjälper oss att förstå våra känslor, visar acceptans kring våra känslor och förmedlar att de är begripliga så utvecklar vi kanske ett sår av känslomässig försummelse. Blir vi utsatta för våld så kan vi utveckla sår av misstillit och utsatthet. För att slippa känna dessa smärtsamma känslor som är kopplade till såren så utvecklar vi olika överlevnadsstrategier, som skyddar oss i en dysfunktionell miljö. 

Vi fortsätter kanske sedan att använda oss av dessa strategier/skydd då det inte längre är funktionellt. Vi kanske väljer partners som inte kan ge oss kärlek för att vi inte tror att någon kommer att ge oss kärlek. Vi kan vara övertygade om att vi är oälskbara och får ta det som vi får. Det kanske gör att vi står ut med en partner som behandlar oss illa. Många gånger träffar vi kanske partners som passar in i de dysfunktionella mönstren. Vi människor söker oss gärna till miljöer som är bekant för oss. Dysfunktionella miljöer kan vara förutsägbara på så sätt att vi vet hur vi ska hantera dem eftersom vi har lärt oss dysfunktionella strategier tidigt i livet. En strategi kan till exempel vara att stänga av känslor för att man aldrig har fått lära sig att det är ok att visa känslor och man kanske inte har erfarenheter av att det finns människor som kan förstå, lyssna och ta hand om oss.

I schematerapi arbetar vi med att läka känslomässiga sår och ge patienten verktyg för att bättre kunna ta hand om sig själv i olika situationer. Detta gör vi genom att identifiera dessa känslomässiga sår som besvärar patienten/klienten i dag. Vi undersöker vilka behov som ej blev tillgodosedda under uppväxten, tillgodoser behoven i terapirelationen och hjälper patienten/klienten att själv bli en sund vuxen som kan ta hand om sina känslomässiga behov på ett ändamålsenligt sätt. Vi identifierar olika coping-modes (tillstånd som vi hamnar i när vi blir känslomässigt triggade) och patienten/klienten får lära sig nya strategier för att ta hand om sina känslor och känslomässiga behov på ett mer funktionellt sätt. 

Kommentarer är stängda.